jag vill berätta för er om min syster; en grubblande flicka, som så lagt sin håg till grubbel, särskilt det mörka, men också till visheten. Ty visheten är allrabehändigast, hon far och går genom allting, så alltings klar är hon, ty hon är ett damm av Guds kraft.
Så har vi också fått en viss kunskap på allting ni och jag:
vi vet hur världen är gjord, vi känner till elementens kraft och tidens begynnelse och slut och dess medel. Båda vi kan berätta hur dagen länges och stäckes, och hur stjärnorna står och vilka djur som är vilda och tama. Min syster vet nästan inget om det. Vi vet väl hur vädret stormar
Vi vet också om mångahanda plantors egenskaper och deras rötters kraft.
Men tankarna som välver sig runt omkring allt detta är rätt svårtänkta.
Och vem vet vad människorna har i sinnet?
Jag ska vid tillfälle visa er det jag ritat av från de tankarna som har rätt svårt att hitta ut och fram till en annan människa, också i direkt tilltal. Så som när frågan är: vad tänker du? och svaret är: inget.
Men visheten har just ingenting med det att göra. Den kan inte sägas vara eller inte vara i ordena eller vägas i dem. Vem vet om han skall varda vis eller galen? Eller hur det ena kan vändas till det andra?
Så mycket grubbel av ett enda damm.
Sannt är att alla floder löper ut i havet och ändå blir inte havet fullare av det. Om och om igen; till det rum dit de flyter ut dit flyter de igen.
Så beskriver min syster det och jag försöker rita av.
Hur hon har sig i sitt rum, utan att ha några tydliga ord för det på sin tunga. Ingen hade lust att höra hennes eviga pladder, för i sin upptagenhet orkade de inget uttyda. Men jag fick en möjlig väg ur min egen lättja och ritade flera olika mönster som hon kände igen. Inte så att vi var överens eller fångade vädret eller band vatten i våra kläder, som Salomon sade, utan mer att vi vilade från förnuftet något.
MVH /systern till en syster